Toppmeny

Ett forskarperspektiv på skolans digitalisering

Programmering, datalogiskt tänkande och makerkultur har på senare år blivit heta ämnen i diskussionerna kring hur it och digitala medier ska hanteras i skolans undervisning. Patrik Lilja och Anna-Lena Godhe, som ingår i Lärande och it-gruppen IPKL vid Göteborgs universitet, hör till dem som intresserar sig för detta.

Häromåret gav forskargruppen ut antologin Lärare i den uppkopplade skolan, som innehåller flera olika studier kring, it, digitala medier och lärande. Patrik Lilja och Anna-Lena Godhe har tillsammans med några kollegor nyligen inlett en serie inlägg på sin blogg där de problematiserar argumenten för att införa programmering i skolans undervisning.

Jag har pratat med dem om dagens utveckling och hur den pedagogiska forskningen kan ge stöd åt det pågående arbetet med skolans digitalisering.

Anna-Lena Godhe inledde samtalet med att konstatera att det är intressant att programmering och datalogiskt tänkande kommit på dagordningen igen.

Diskussionerna kring skolans digitalisering handlade länge om teknik: tillgång till datorer och nät. Nu, när infrastrukturen börjar komma på plats, efterfrågar lärarna istället mer didaktiska och pedagogiska kunskaper kring hur tekniken ska användas för att utveckla undervisningen. Med det förnyade intresset för programmering finns det risk för att vi hamnar i tekniken igen.

Det finns en uppenbar risk för att programmering blir ett sidospår och att exempelvis satsningar på kompetensutveckling hamnar här istället för på det som lärarna faktiskt efterfrågar, menar Anna-Lena Godhe. Även om de flesta har tillgång till digitala verktyg, behövs det insatser som ger stöd åt den pedagogiska användningen i olika ämnen.

Undervisningen i programmering antas kunna utveckla mer generella färdigheter kring logiskt tänkande, problemlösning och analys, men det är inte alls säkert att förhoppningarna håller empiriskt. Frågan om det finns generella analytiska färdigheter eller problemlösningsförmågor har stötts och blötts i många år bland forskare, säger Patrik Lilja. Systematiska antaganden kring transfer är problematiska och kräver omfattande empiriska studier. Eftersom det inte finns några glasklara svar, är det problematiskt att använda den här typen av antaganden som utgångspunkt för skolans undervisning.

När jag programmerade i tonåren, lärde jag mig mycket om trigonometri genom att jobba med grafik, så visst finns det kunskaper som överförs när man lär sig programmera. Däremot kan man inte på förhand bestämma vilka kunskaper som överförs. Så gjorde Seymour Papert i sina resonemang kring datalogiskt tänkande, men det rör sig bara om hypoteser.

Seymour Papert är även intressant som populär gestalt i diskussionerna kring skolans digitalisering, tillägger Patrik Lilja. Han var tidigt ute och fick ett stort genomslag på 80-talet. Papert menade att datorn, programmeringen och det datalogiska tänkandets intåg i skolan skulle förändra skolans verksamhetskultur i grunden. Ibland uttryckte han sig i närmast revolutionära termer: datorn skulle bryta ner ämnesgränserna och åldersindelningen och den traditionella lärarrollen, som främst handlar om kunskapförmedling, skulle förändras i en mer handledande riktning.

Idag är det många som fortsätter i den här fåran. Den digitala utvecklingen ses som något som ska revolutionera skolan. Teknikens fantastiska möjligheter ställs mot skolans tröghet och dess otidsenliga praktik. Utbildningsteknologiska kretsar som har inflytande i skolan vill inte gärna problematisera den bilden. Om man kritiserar dagens trender ses man som bakåtsträvare! Konsekvensen blir att diskussionerna ofta handlar om att vara för eller mot it i skolan. Men det är inte så enkelt. Nyansering och att bygga nya tankar på tidigare erfarenheter blir svårt när diskussionerna ser ut på det sättet.

Patrik Lilja påpekar att Papert även har en mer kritisk och resonerande sida som kanske inte alltid syns så väl i hans populära böcker. Han arbetade bland annat länge med Piaget, som var en komplex och avancerad tänkare. För båda två gäller att när deras teorier tolkas och används i skolsammanhang blir de tyvärr ofta urvattnade och väldigt förenklade.

Här är det också viktigt att vara medveten om att skolans normer, på en mer generell nivå, inte är anpassade för nytänkande och genomgripande förändringar, säger Anna-Lena Godhe.

Vi måste komma ihåg att skolans huvudsakliga syfte har varit att reproducera och att förmedla den befintliga kunskapen i samhället. Dessutom bygger hela organisationen på individens prestationer och utveckling och bedömningen av detta, och inte på samarbete och gemensamt lärande. Därför uppstår det spänningar när andra perspektiv och arbetssätt förs in i skolan. Lärarna undrar hur de ska lyckas med detta samtidigt som elevernas måluppfyllelse, bedömning och andra nödvändiga plikter ska klaras av?

Den brittiske forskaren Neil Selwyn, professor vid Monash University i Australien, hör till dem som menar att digitaliseringen av skolan handlar om betydligt mer än att bara föra in den digitala teknikens möjligheter i undervisningen. Här finns en rad olika intressen och agendor som försöker göra sig gällande, säger Anna-Lena Godhe. Därför är det viktigt att alltid förhålla sig kritiskt till det som sägs och görs.

Skolans digitala infrastruktur är bättre än någonsin, men samtidigt ser vi att det inte sker någon genomgripande pedagogisk utveckling. Här är det viktigt att lärare arbetar mer eftertänksamt och problematiserande. Digitala verktyg bidrar inte per automatik till att elevernas kunskapsutveckling, tillägger hon.

Satsningar på digitala verktyg i skolan verkar ha lett till att det individuella arbetet ökat samt att elever ofta får arbeta på egen hand, till exempel när de söker information på nätet. Det är inte särskilt gynnsamt för elevernas kunskapsutveckling. Hur kan digitala verktyg användas för att ge stöd åt elevernas lärande och utveckling? Vad krävs egentligen för att utveckling och förändring ska ta fart på allvar? Här behövs absolut mer forskning!

Anna-Lena Godhe berättar att hon och några kollegor har börjat titta närmare på makerkulturen och den forskning som finns kring den. Det är tydligt att de här aktiviteterna för det mesta sker utanför skolan, är frivilliga och bygger på kunskapsdelning, samarbete och gemensamt lärande.

Makerkulturen drivs av personer som är engagerade och inte är barn. Stora resurser av sociala och tekniska nätverk. Hur ska man göra i skolan? Hur ska det bedömas? Inte enkelt. Sätter man in detta i klassrummet så behöver sannolikt förändringar ske både i skolans praktik och i makerkulturen. Går de att förena på ett produktivt sätt och vad är det som blir problematiskt när de möts? Det vill vi se närmare på.

Varför ser diskussionen kring utvecklingen av skolan ut som den gör? Patrik Lilja nämner Ben Williamson och Avril Loveless bok Learning Identities in a Digital Age, som han och de andra forskarna även refererar till i sina blogginlägg om argumenten kring införandet av programmering i skolan.

Williamson och Loveless menar att visionerna kring skolan och pedagogiken bygger på projiceringar kring hur framtidens samhälle och individer kommer att se ut. De här antagandena blir sedan klangbotten för diskussionerna. Idén om livslångt lärande och betoningen av av nätverk och kreativitet formar nya normer för hur lärande ska organiseras. Det resulterar i starka bilder av vilken identitet som krävs, säger Patrik Lilja.

Idag finns en stor allmän osäkerhet. Vart är vi på väg? Vad är viktigt? Därför framstår skolan ofta som en bromskloss för samhällsutvecklingen. Men skolan är byggd för att vara ganska konservativ. Kanske är det till och med själva poängen. Att utforska hur nya normer kan informera skolans praktiker kräver med nödvändighet tid och ett kritiskt förhållningssätt.

Undervisning och arbetssätt  som är ändamålsenliga i skolan har prövats ut av många under en längre tid, säger Patrik Lilja. Det handlar om komplicerade processer som kräver mer än ett enkelt recept att följa. Inte minst är det nödvändigt att skolan som organisation kan ge stöd åt den här sortens utvecklingsprocesser. Annars finns det risk för att enkla och stabila lösningar som den befintliga organisationen kan hantera, men som kanske inte är de bästa för skolans verksamhet och syfte, tenderar att slå igenom.

Dagens diskussioner kring skolan och hur den behöver utvecklas fastnar ofta i resonemang kring hur eleverna ska hindras att använda den nya tekniken – och det är ingen framkomlig väg. Förbudstänkandet kring mobiler i skolan är ett tydligt exempel på detta, påpekar Anna-Lena Godhe. Idag har i stort sett alla elever en mobil i fickan. Istället för att sätta upp strama regler, borde skolan hjälpa eleverna att använda mobilens möjligheter på ett bra sätt, så att den blir ett hjälpmedel och inte bara en distraktion. Det gäller inte bara mobilen, utan även den digitala utvecklingen mer generellt, avslutar hon.

Vi måste alla lära oss förstå vad digitaliseringen innebär för hela samhället och för vår tillvaro. Här skulle skolan kunna spela en central roll, tror jag. Vad innebär den digitala utvecklingen för vår världsbild? Vad betyder mediernas användning av algoritmer och möjligheterna att följa och påverka vårt beteende? Hur sticker vi hål på filterbubblorna? Kanske är det inte programmering och datalogiskt tänkande som är viktigast, utan snarare en större insikt i vilka konsekvenser digitaliseringen får för oss som människor och för det samhälle och den värld som vi lever i.

No comments yet.

Kommentera